Slut på tävlingsperiod

I lördags sprang jag den sista tävlingen innan Lidingöloppet om två veckor. Det var Risveden terräng som gällde, 17,7km i tuff terräng. Dom senaste veckorna har jag oftast tyckt att backar bara förstör rytmen för mig men i lördags var känslan den motsatta, jag var livrädd för dom platta sträckorna eftersom jag var osäker på hur snabba mina motståndare var på platten men jag hade märkt ganska snabbt att jag var snabbare än dom i backarna.

Men från början: nån h före start kände jag mig ganska opepp. Jag hade tävlat 4 gånger på 2 veckor och kände egentligen för att bara jogga runt lite avslappnat. Men efter lite uppjogg och snack med klubbkompisar började jag bli lite mer pepp. Jag la mig på ungefär en 5e plats i början av loppet och två killar bröts sig ur nästan direkt och jag antog att det va dom två översta pall-placeringarna. Jag hade bestämt mig för att inte maxa de första relativt flacka 6km utan försöka spara mig till terrängen. Sagt och gjort. Jag höll mig på 4-5 ett par km, men sen kom en kille från Brittatorp (Patrik Björkqvist) upp och förbi oss. Det var ingen mening att försöka hänge med där och jag började tappa sugen lite, pallen såg svåråtkomlig ut och tankar om hur mycket ansträngning som var befogat för en 4-5eplats. Men tankar kom också om att mycket kunde hända i skogen. Det va varmt och det kändes inte omöjligt att nån där framme skulle bli överhettad, springa lite fel eller på annat sätt tappa lite tid så jag pressade vidare. Vid 4km sprang jag förbi killen som hade legat framför mig nästa hela tiden (Carl Hamrin Senorski). Jag växeldrog lite smått med honom nån km men drog ifrån snabbt när vi väl kom ut i terrängen. Jag var fortfarande stressad men visste att "väggen" snart skulle komma så jag försökte undvika mjölksyra och för hög puls. Vid ca 6,5km kom den berömda väggen, jag försökte springa hela vägen upp men visste samtidigt att det gäller att vara pigg i nedförsbacken efter och försökte att inte bli för stressad när jag hörde steg strax bakom mig. Väl på toppen hällde jag lite vatten över huvudet och försökte chocka killen bakom mig genom att dra på riktigt snabbt nedför backen. Det gick fint och även om man känner sig som en självmordspilot (för att citera vinnaren- Patrick Andersson) va jag nöjd över att ha skakat av motståndet.

Jag sprang ganska ensam länge. Jag såg motståndet framför och bakom men det kändes inte som jag knappade in eller tappade så jag var ganska nöjd, fokuserade på terrängen och sparade energi så gott jag kunde. vi kanske 11km insåg jag att nån av dom där framme hade släppt och att jag knappade in snabbt. 

Jag försökte att inte stressa upp mig utan hålla farten och låg snart i rygg. Där låg jag ett par hundra meter innan jag hittade ett bra ställe att dra om på. Jag låg lite på gränsen för vad jag klarade och försökte genast få en lucka så han skulle ge upp. Det gick ok. Jag fick visserligen en lucka men jag va samtidigt riktigt trött och hade inte alls samma steg i nedförsbackarna jag hade haft innan.

Efter ett par km med panik-känsla insåg jag att luckan var tämligen säker så jag kunde slappna av lite. Sånt är aldrig bra när man är trött egentligen, hade han plötsligt fått krafter hade jag aldrig orkat öka igen, men som tur var för mig var så inte fallet utan jag kunde springa i mål som trea efter ett jäkligt bra lopp. Väl upplagt, bra placering och totalt utmattat.

Som sagt ett toppenlopp som jag verkligen rekommenderar folk som gillar att springa i terräng!

Solvikingarna kom dessutom tvåa i lag-tävlingen vilket alltid är kul! Två pallplatser på en tävling!

Annars blev det väldigt liten mängd förra veckan, men det gör inte så mycket när det blev 3 tävlingar... Nu är det viktigt att jag fokuserar på mycket mängd och backar den här veckan, sen är jag redo för lite vila sista veckan innan Lidingöloppet!