Jag har oftast tänkt att det fina med löpning, det som gör det värt alla dom där pissiga dagarna med stela ben, dålig mage och snöslask, är känslan av att kunna springa hur fort som helst på ett mil-lopp. När lungorna känns dubbelt så stora som dom brukar göra, när man passerar konkurrent efter konkurrent med plågade ansikten och själv bara vill skratta.
Lite senare började jag uppskatta långpassen mer, känslan av att kunna springa hur långt som helst, hjärnan slutar tänka och kroppen känns hur slitstark som helst. Första gången man kollar på klockan har det gått 2 mil och kroppen känns som det har gått 5 km.
Men nu har jag kanske hittat en helt ny mening med löpningen: Morgonjoggarna. Nu ska jag inte låtsas som jag är nån expert på morgonjoggar. Jag har sprungit det ca fem ggr dom senaste 2 månaderna. Men ändå, dom senaste dagarnas morgonjoggar har vart heeelt fantastiska. Att börja passet som nån slags traktor som knappt kan röra sig, för att efter ett par km springa lugnt, nästan helt själv och titta på dimman som lyfter från sjöarna är naturromantik i sitt essens. Och eftersom jag är naturromantiker i själ och hjärta passar det mig perfekt.
Men jag känner att jag kanske måste utveckla beskrivningen av mina morgonpass lite. Jag läste för nån dag sedan en blogg av nån väldigt klämkäck tjej som beskrev sin morgon ungefär så här: "Jag vaknade före klockan ringde idag och för mig finns då inget annat val än att kasta på mig kläderna och ge mig ut på en skön morgonjogg" (bild på klockan som står på typ, 5,30 och henne i träningskläder i spegeln...)
Inget ont om henne men så är INTE mina morgonjoggar. Dom är fyllda med ångest, svordomar och död dom första 2 km innan kroppen har kommit igång. Efter 2 km springer jag fortfarande ca 30sek/km långsammare än jag skulle gjort normalt men jag har ingen motivation att öka. Sista km kaaanske jag är nere i normalt tempo, men det beror mest på att det är nedförsbacke den km.Så det är ingen dans på rosor direkt.
Eller så är det precis dans på rosor det är. Väldigt taggiga rosor, det är liksom svårt att veta om det värt alla taggarna i foten eller inte. Bekvämt är det inte.
Men vackert är det i alla fall!
Dagens låt: "Dom kan inte höra musiken" med antingen Masshysteri eller Håll Det Äkta. Lika bra båda versionerna.
Yes, precis så. Håll det äkta!
SvaraRaderaHockey-körer är ju fantastiskt! Tror inte dom har gjort en enda låt utan sånna inslag (om man räknar bort dom instrumentala låtarna). Men Masshysteri är inte pjåkiga dom heller, lite mer old school bara:)
SvaraRadera