Årets första ultra

I lördags smällde det: Årets första ultra. Det var Borås Ultra Maraton (BUM) det gällde och distansen för mig var 45km (dvs halva den långa sträckan ungefär).

Jag hade egentligen inte planerat så mycket rent träningsmässigt veckan innan, det brukar gå bäst för mig om jag känner mig avslappnad men vältränad innan lopp så det blev intervaller (som jag bröt pga ont i hälen) på Tisdagen och snabbdistans på torsdagen (som jag kortade av nån km när jag kom på att jag skulle springa långt på lördagen). Totalt under veckan var jag uppe i ca 65km.

Jag vaknade på lördagen till nära perfekt väder. Ca 15 grader och en del vind men torr terräng och kroppen kändes bra. Jag åt en tidig lunch kl 10 och gick sedan till Skatås parkering där några klubbkompisar och andra vänner skulle samlas för att åka tillsammans till Hindås där den "korta" banan startade. Efter en del logistik och förberedelser va det dags för start. Jag, Jocke och Svante (Högsbo) stack iväg i ett lugnt men snabbt tempo som vi höll i ca tre km. Då kommer helt plötsligt en annan kille och svischar förbi som om vi andra va ute och promenerade! Jag hade sedan innan tänkt att tempot kanske va lite för högt så jag försökte inte öka utan höll mig bakom Jocke och Svante som fick dra. Terrängen i början va ganska lugn rent tekniskt sett, mycket grusvägar och fina stigar, däremot va det rejält kuperat! Upp och ned, Upp och ned. Inte många platta sträckor!.

Efter ca 6-8 km började jag få känningar i höger häl, ungefär på samma ställe som jag hade i oktober och som gjorde att jag va tvungen att vila i 3 månader. Hopplösheten började växa och jag funderade på att bryta vid första kontrollen (efter ca 12km har jag för mig...). Jag sänkte tempot och lät Jocke och Svante försvinna i fjärran. Det onda försvann så jag fortsatte springa men tänkte att jag skulle ta det som en lång träningsrunda. Värmen började komma så sakteliga och jag började dricka vid ca 12-15 km. Sportdrycken va lite för stark för att det skulle funka optimalt i värmen men jag tänkte inte mycket mer på det fören senare.

Innan 30km hände inte så mycket, jag sprang fel totalt ca 500m, började dricka mer, tog en gel vid 22km, sköljde av huvudet i en bäck (skönt!), sprang och kände mig varm men i ok form. 

Vid ca 30km började det gå segt, inte så jag behövde gå, men jag började få problem med värme och behövde dricka nåt annat än stark sportdryck. Ungefär när den känslan började komma på riktigt fick jag veta att det va två km till nästa vätskekontroll! GÖTT tänkte jag och drack upp resterade sportdryck jag hade med mig. Det blev lite för mycket dricka på kort tid, magen kändes tung, men jag tänkte inte mer på det utan ville ha flaskan helt tom så jag kunde fylla på rejält vid stationen. 

Vid stationen hade dom bara vatten och cola, jag fyllde på flaskan, tog ett par chips och några salta gurkor (väldigt gott när man är trött!), drack några dl vatten för att spä ut sportdrycken i magen tänkte jag och sprang vidare. 

Vi det här lagen va jag riktigt trött. Jag sprang fortfarande i backarna men istället för att försöka hålla nåt tempo va fokus på att ta sig framåt effektivt. Så det kom som en överraskning när jag såg Jockes orangea linne framför mig ca två km efter vätskekontrollen. Jag kom ifatt och gick om efter ytterligare 1 km. Det visade sig att han va helt slut och inte hade några förhoppningar om att ta sig ikapp mig senare eller lägga sig i rygg. Han hade dock vätska och gel så jag sprang förbi, nöjd med att ha 3e platsen igen. Lyckan va dock kortvarig, jag va trött och började snart gå i nån uppförsbacke då och då, efter ett par km började magen kännas riktigt dålig och jag spydde på riktigt för första gången i loppet (hade haft lite småkräkningar innan men inget som jag inte brukar få när jag dricker för mycket på kort tid i tävlingar). Inget fara med att spy egentligen, det va bara sportdryck och saltgurka och magen lugnade ner sig. Phu tänkte jag och kämpade på. Det höll sig i mindre än en km innan jag spydde igen. Vid det här laget va det bara ca 7-8km kvar men eftersom jag va helt ensam tänkte jag att jag hellre tog det säkra före det osäkra och började gå i uppförsbackar och på vissa plana sträckor. Skavsåren hade kommit ganska tidigt i loppet men inte gjort speciellt ont men nu blev dom nästan outhärdliga, speciellt i nedförsbackarna. 

Varje km kändes som en mil och mage och rygg krampade ganska illa bitvis, jag spydde ytterligare ett par gånger. Tempot sänktes till ca 6,30 några km men jag rörde mig framåt och med ca två km kvar kändes magen lite bättre. Jag såg Borås och började jogga långsamt ned för, vad jag antog, va sista rejäla backen. Efter ca 100m slängde jag ett öga bakåt och såg en kille som sprang riktigt kontrollerat efter mig. Paniken kom på direkten och jag började springa snabbare nedför, så snabbt jag vågade med en mage som när som helst kunde sätta stopp för alla vidare försök att springa, grimaserande varje steg eftersom skavsåren gjorde så jäkla ont och med hjärtat i halsgropen. Jag ville INTE komma fyra! 

Backen va lång och brant och det kändes som det brann under fötterna men jag höll tempo. Plötsligt hör jag ett ljud bakifrån, jag vänder mig om och ser att killen bakom mig springer in på en sidoväg. JÄKLAR jag har sprungit fel!!!! Jag häver ur mig en "FAN!", vänder och ökar tempot. Fan ta magen, spyr jag så spyr jag, krampar den så krampar den, men jag tänker INTE komma fyra utan en fight! Jag ökar tempot ytterligare och knappar in på killen framför. YES! Men jag vet inte riktigt hur långt det är till mål så jag slappnar inte av när jag går förbi utan biter ihop och tar snabbt "ledningen" med 50-100m. Smärtan är enorm men nu är det bara några hundra meter kvar! Jag lyckas inte hålla tempot, magen bråkar och det känns som att springa med öppna köttsår på fötterna, men kommer ändå in som trea! WOHOO!

Tiden blev föga imponerande 3,50, jämfört med vad andra klubbkompisar gör på liknande lopp, men vad spelar det för roll? Pallplats är pallplats!

Det blev många placeringar för Solvikingarna i övrigt, Karin tog 1a plats av damerna på 45km, Gabriella tog 2a plats på samma sträcka. Patrick Brant tog 1a plats i  långa banan (8mil), Jonas Svensson tog 2 plats i långa banan (trots en del rejält slit från hans sida). Svante (som iof inte är Solviking men en vän ändå) kom ca 10 min före mig på en andraplats (ca 8min efter vinnaren).

Jocke kom ganska långt bakom efter en rejäl fel-löpning men tog sig i mål.

INGEN skön löpning för mig men väldigt fin (om än väldigt backig) bana och fantastiskt trevliga funktionärer och arrangörer! Som tävling får den 4,5 av 5 Löparskor. Mitt lopp får 2 av 5 svettdroppar och anledningarna till att jag inte fick 0 är att jag lyckades ta placering och att jag fortsatte springa trots all smärta.

Kvällen avslutades med en väldigt lyckad middag hos Karin med pizza, vin och whisky. 

Lärdomar: Va noga med att sportdrycken är rätt blandad och drick med jämna mellanrum, lite och ofta istället för sällan men mycket, spring inte med FÖR tighta kompressionsstrumpor (delvis därför jag fick skavsår), gå ut i lagom tempo (45km är LÅNGT), ha gärna lite större och mer väldämpade skor, vikten spelar ändå inte jätte mycket roll vid den här typen av löpning.

Totalt blev det drygt 11mil trots flera vilodagar. Fin mängd för en "mellan"-vecka! Den här veckan hoppas jag på drygt 12 mil om fötterna tillåter. Men framförallt ska jag försöka komma på intervallträningar och annan kvalité så jag slipper skämmas över mina kortare tävlingar framöver!

Från BUMs hemsida.