Efter maran har jag känt mig riktigt kass. Passen har gått långsamt trots stora ansträngningar och motivationen har vart nere i botten. Jag trodde det hade löst sig förra helgen när jag skulle springa finalloppet men insåg ganska snart att så inte var fallet. Jag var peppad hela morgonen innan och värmde upp och kände mig ganska lätt och snabb. Nån minut innan tävlingen kom tröttheten tillbaka och jag fick mina föraningar om att det inte skulle bli nån kul dag. Jag lyckades dock prata bort oron och gick ut hårt i rygg på klubbkompisen Jonas Algården. Den satsningen höll i ungefär 3km innan jag bestämde mig för att släppa och försöka komma ifatt i nedförsbackarna där jag är snabbast. Så ska man ju aldrig tänka, det slutade med att en jäkla massa folk sprang om mig och att jag ändå inte hade nån extra energi att lägga på i nedförsbackarna. De resterande 15 km blev därför riktigt jobbiga mentalt. Jag funderade väldigt seriöst på att bryta och även om det inte är speciellt ovanligt tror jag aldrig har vart så seriös med tanken som jag va förra veckan. Men eftersom man ändå måste ta sig till målet fanns det egentligen ingen anledning att sluta springa så jag genomförde loppet och kom i mål på typ 1h 15min. Kanske sämsta loppet i år, och då har jag ändå haft en jäkla massa dåliga lopp.
Men vem bryr sig om sånt egentligen. Nu börjar vintersäsongen. Jag har haft en veckas "vila" då jag bara har joggat till och från jobbet+ lite extra. Idag ska jag köra drygt 2 mil varav 1 mil ska gå lite snabbare tänkte jag men eftersom jag lämnade blod i måndags får vi se hur kroppen reagerar på att ta i igen. Nästa vecka tänkte jag få riktigt många mil. Kanske upp mot 14-15. Det ska nästan uteslutande vara i form av transport till och från jobbet. Det ska bli skönt att få ett par månader när snabbheten är helt sekundär.
